i förväg? sade Hilde ivrigt. Han är väl inte en vilt främmande människa för dig? Allmänt skratt.
— Tyst! ropade Lisbeth. Den, som ännu en gång avbryter Biet, får med anledning av sakens vikt plikta fem pfennig.
— Det är dock oerhört! utbrast Emmy, men under allmänt jubel måste hon betala plikt, ty alla funno Lisbeths förslag gott.
Nu inträdde äntligen ro, och Marie började:
— Redan i fjol, när jag efter min konfirmation vistades i min svågers hem, umgicks Hans där. Jag tog ingen vidare notis om honom, och han har numera erkänt, att han då endast tänkte om mig: »En söt backfisch, med vilken man underligt nog kan prata ganska förståndigt…»
— Storartat! inföll Hilde. Som om…
— Fem pfennig, Hilde! Fem pfennig! Barn, i dag gör vår kassa lysande affärer!
Hilde betalade skrattande, men gjorde i gengäld anspråk på att få tala ut och sade:
— Skapelsens herrar, inklusive din Hans, är verkligen förskräckligt anspråksfulla; det låter på dem, som om en backfisch vore halvidiot och inte kunde räkna till fem.
— Men vi kan egentligen inte känna oss träffade, eftersom ingen av oss längre är någon backfisch, sade Emmy i värdig ton, och det lät Hilde sig nöja med, ehuru hon behöll sin portmonnä uppe, »ty», viskade hon till Milly, »jag får nog offra ännu flera fempfennigslantar.
Marie svarade skälmskt:
— Hans blir otröstlig, lilla Trollslända, när han får höra, i hur hög grad han ådragit sig din onåd. Om han haft tillfälle att göra din bekantskap som backfisch, hade nog hans omdöme låtit helt annorlunda.
Ett glatt skratt och ett: »Bravo, Marie! Låt dem inte vara elaka mot din Hans!» belönade hennes muntra ord, och sedan fortsatte hon: Jag var från den tiden
