VI.
ETT MUNTERT BRÖLLOP.
Vintern var över; den hade varit kall och sträng. Doktorinnan Hermsdorf hade uthärdat den något så när bra, men vid vårens början kände hon sig mycket matt och kraftlös och var ofta så klen, att hon icke ens vågade sig ut i trädgården.
— Det är vårluften, som söker mamma så, tröstade Hilde sig, och ingen motsade henne. Lilla Trollsländan hade njutit ofantligt av sammanvaron med väninnorna och förklarat, att del varit en förtjusande vinter. Endast en sak hade hon icke tyckt om, nämligen att hon på alla större bjudningar hos hennes farbror, hos borgmästarns och hos Lippoldis måst avvara sin älskade Hilly.
— Min portmonnä tillåter mig inte dylikt, hade Hilly förklarat för henne. Till dessa bjudningar måste jag ha flera olika toaletter; dem kan mamma inte ge mig, och min kassa räcker inte heller till. När vi insekter jämte våra bröder är bjudna till din farbror, kommer jag gärna med, men på stora kalas kan jag inte gå. Pina mig således ej, Hilde, om du håller av mig. Det går inte för sig, och jag är för övrigt alldeles belåten med att få umgås med er insekter.
Hilde var visserligen mycket förargad och påstod, alt hon inte hade det minsta roligt på de kalas, där inte Hilly var med, men när allt kom omkring, så var hon ändå alltid en av de muntraste. En dag i medio av mars ilade hon med lätta steg hem till väninnan, men måste ge sig till tåls litet, därför att Hilde gav en fransk lektion. Till sist var denna över, och Hilde rusade in i paradiset, såsom Hilly kallade sitt
