rum. Hon skulle bjuda Hilly hem till tanten och farbrodern med anledning därav att den sistnämnde fyllde sextio år. Men Hilly var lika omedgörlig som vanligt.
— Men så låt då Heinz skänka dig en klänning! utbrast Hilde. Det är en utmärkt idé, Hilly! Ge mig genast papper och penna, så skriver jag med ens till honom, ty du i din anspråkslöshet går naturligtvis inte i land därmed.
— Nej, Hilde, det gör du ej — jag tillåter det ej, förklarade Hilly i mycket bestämd ton. Heinz gör ändå alldeles tillräckligt för oss, utan att han kastar bort sina pengar på sådana onyttiga saker.
— Vad för slag? En bjudning med dans? Kallar du det för onyttiga saker? Jag tror sannerligen, att du har fiskblod i ådrorna! Om vi kvällen före Maries bröllop ska ha levande bilder, kan du lugnt uppträda som mormorsmor, ty därtill är du som skapad.
— Om du tycker det, förvånar det mig, att du gör dig besvär med att komma hit med en inbjudan, svarade Hilly, som nu också blev litet het.
— Ja, det besväret hade jag verkligen kunnat spara mig! Adjö! Dörren smällde igen, och lilla Syrsan satt ensam. Hon var nästan gråtfärdig. Så rycktes dörren åter upp, och Hilde rusade skrattande in.
— Jag tror verkligen, att vi för första gången blivit förargade på varandra. Nej, men har man sett på maken! Hon har tårar i ögonen! Hilly, söta lilla Syrsa, anlägg genast en glad min, för jag kan inte se dig ledsen! Jag är verkligen förskräcklig! Trollsländan såg så ångerfull och förkrossad ut, att lilla Syrsan måste skratta. Gud vare tackad och lovad! utbrast Hilde med ett andetag av lättnad.
Hilly kände sig åter fullkomligt lycklig, och avundades icke det minsta sina väninnor, som kunde gå på det stora kalaset. Hon var sin mors tröst och glädje, och vad kunde hon mera begära?
Under loppet av vintern hade svärmen träffats en gång i veckan hemma hos Marie för att hjälpa henne
