med utstyrseln. Det hade varit ett stort nöje för dem alla.
Maries bröllop skulle stå redan i juli, och till allas stora glädje skulle hon sedan stanna kvar i Weidenburg och alltjämt vara med i svärmen. Hennes far skulle draga sig tillbaka och överlämna sin affär jämte hotellet till svärsonen, som icke hade någon egen affär. Han själv jämte familjen flyttade in i ett mindre hus bredvid hotellet, som han rådde om, så att han stannade i sina barns närhet.
I största hemlighet började nu svärmen inöva en pjäs, som skulle uppföras kvällen före bröllopet, och alla voro ense om att det var det roligaste, man gärna kunde tänka sig. Även de unga flickornas bröder hade lovat att infinna sig i tid, så att de hunno vara med om några repetitioner; endast Enriko kunde icke komma.
Hilde emotsåg hans brev i största spänning och kände sig mycket besviken över att han alltjämt icke kunde meddela något bestämt. Äntligen emottog hon ett brev, uppfyllt av jublande glädje.
»Hilde!
Jag har äntligen funnit min mors familj! Jag är utom mig av glädje. Jag skall utförligt omtala, hur det gick till.
Såsom jag redan förut omtalat för dig, begav jag mig till provinsen Alava, där jag dock icke fann några spår efter min familj. Därifrån ämnade jag mig till huvudstaden Bilbao, och eftersom jag icke fick något ressällskap, reste jag med min tjänare Pedro, som senor di Costa, Alfonsos farbroder, skaffat mig. En dag fram mot kvällen kommo vi till en liten by på en bergssluttning. Det var söndag, och männen och gossarna spelade boll på en öppen plats mitt i byn. När jag sett på dem en stund, red jag litet högre upp och fann då på en annan öppen plats byns flickor upptagna av sina lekar. Så började klockorna ringa i den lilla kyrkan högre upp på berget, och samtidigt upphörde lekarna och alla skyndade till Guds hus.
