Den vackra byn och de enkla, vänliga människorna hade gjort ett sådant intryck på mig, att jag beslöt att stanna kvar där till följande dag och begav mig till byns värdshus. Sedan jag tvättat av mig resdammet, begav även jag mig till kyrkan.
Efter gudstjänsten började lekarna åter, och när fullmånen silade sitt sken genom nötträdens lövverk, svingade de unga männen och flickorna sig i dansen.
Drömmande såg jag mig omkring. I denna härliga trakt hade kanske min mor varit ung och lycklig, tills hon följt sin make till främmande land, där hon dött ensam och i elände. Jag var så försänkt i tankar, att jag knappast gav akt på de dansande. Då föll helt plötsligt min blick på en ung flicka, som nyfiket och deltagande såg på mig med sina stora, strålande ögon. Jag skakade av mig den förtrollning, som vilade över mig, trädde fram till flickan och frågade:
’Skulle du vilja skänka mig en dans, liten?’
Hon nickade leende och följde med mig in bland de dansande.
’Är ni bedrövad, senor?’ frågade hon mig.
’Jag tänkte på min avlidna moder’, svarade jag, och betraktade den unga flickan, som utövade en sällsam dragningskraft på mig. ’Jag tror, att hon måtte ha varit lik dig. Vad heter du?’
’Mercedes’, svarade hon, och jag måste beundra det graciösa sätt, varpå hon förflyttade sig efter tamburinens toner.
’Bor du också här i byn?’ frågade jag henne efter dansen.
Hon skakade på huvudet och pekade uppåt berget.
’Ser ni det stora huset i månskenet där uppe på den öppna platsen, senor? Det är farfars mejeri och mitt fädernehem. Min far är död, men min mor lever, och jag är farfars ögonsten.’
Hon sade detta på ett så älskligt och värdigt sätt, all jag kände mig ännu mer dragen till flickan, men strax efteråt blev hon hämtad av en ny dansör; som
