goda människor, så skulle jag ändå icke vilja tillbringa hela mitt återstående liv i denna avsides belägna vrå av världen. Jag stannar här till slutet av september, och sedan återvänder jag till Buenos Aires till den bästa bland alla fäder. Men nu ropar Mercedes på mig. Hon vill föra mig upp till sätern, där korna gå på bete; jag har verkligen ställt lillans tålamod på ett hårt prov — och kanske även ditt?
Farväl, lilla Trollslända! Hälsa mamma och alla dina kära från
Din lycklige Enriko.»
Hilde lät brevet sjunka ned och såg på modern med
strålande ögon. Underbart, inte sant, mamma? En
sådan lycka, att han äntligen funnit sin familj, i annat
fall hade han nog aldrig fått ro. Vad Mercedes måtte
vara söt! Jag önskar, att jag hade ett porträtt av
henne. Men vad är det fatt med dig, mamma? Du
ser ut, som om du inte gladde dig ett dyft.
— Jo då, det gör jag, men jag önskar, att Enriko väl åter vore i Buenos Aires. Jag förstår inte alls, att han stannar så länge där i byn.
— Ack, mamma, det är ju helt naturligt… Men jag undrar just vad Hilly ska säga? Jag måste genast över till henne! Får jag det, mamma?
— Ja, gå du, men svep inte som en stormvind genom gatorna, utan kom ihåg, att du icke längre är någon backfisch.
Hilly blev naturligtvis överförtjust, och sedan flickorna pratat en stund om saken, gingo de ned för att omtala den stora nyheten för Hillys mor, som alltid hyst det livligaste intresse för Enriko. Medan de voro där, öppnades plötsligt dörren, och till flickornas överraskning kom Hugo in.
— Du? utbrast Hilde. Varifrån kommer du så oväntat?
— Direkt från Erlangen, lilla syster. Mina ferier
