— Seså, kom med nu! Du tänker väl inte ställa till en scen här mitt på gatan.
Han drog henne hastigt med sig, och hon följde med, djupt upprörd.
— Du kan väl inte på allvar tänka, att jag kunde göra något så förskräckligt? Om det vore fallet, kunde jag inte hålla av dig alls mera! utbrast hon. Har du inte alls någon känsla kvar för andras heder?
— Tig! utropade han, och hans ögon flammade så av vrede, att hon teg helt bestört.
Där hemma väntade mormor och mamma med kvällsvarden, vid vilken Hugo visade sig så livlig och älskvärd, att Hilde såg på honom med största förvåning.
— Har farbror omtalat den senaste nyheten? frågade han plötsligt i lätt ton.
— Nej, vad då? frågade modern oroligt.
— Vi har beslutat, att jag ska till ett annat universitet.
— Hugo, du har gjort skulder! utbrast modern, blek av förfäran.
Den unge mannen lutade sig fram och strök hennes darrande hand.
— Lilla mamma, lugna dig! Det händer ju ofta, att man beger sig till ett annat universitet. Anledningen är den, att jag kommit in i ett kotteri, som för ett ganska dyrbart liv. Du inser väl, mamma, att jag inte gärna kan lämna detta kotteri och stanna kvar i Erlangen? Då är det väl bättre, att jag lämnar universitetet.
Doktorinnan Hermsdorf drog ett andetag av lättnad.
— Vart skall du?
— Till Leipzig. Jag skulle hellre vilja komma till Halle, men det vill inte farbror, och i min egenskap av lydig brorson fogar jag mig naturligtvis under hans önskan. Och sedan pratade han så muntert och trevligt, att till och med Hilde glömde sin oro. När
