— Så stygg du är! svarade Emmy kränkt. Till straff borde jag inte omtala min hemlighet för dig.
— Du kan ju inte behålla den för dig själv, Kackerlacka. Alltså — fram med den!
— Ja, Emmy, tala! sade Hanna vänligt. Vi är allesammans så nyfikna.
— Mina föräldrar ska företaga en resa med mig.
— Och det säger du med en min, som om du inte tyckte om det!
— Jo, då, jag gläder mig mycket däråt.
— Men vad har jag med den saken att göra, min skatt? sade Lisbeth. Väntar du, att jag under din frånvaro skall gå klädd i säck och asko?
— Det skulle du väl knappast göra ens om jag dog, svarade Emmy elegiskt. Lisbeth skrattade. Ja, det kan jag verkligen inte lova dig bestämt, Kackerlacka, sade hon, ty det skulle nog väcka ett visst uppseende.
— I dag är du verkligen för svår, du stygga Humla, sade Marie och smekte Emmys blomstrande kind.
— Ack, sådan är hon alltid, klagade Emmy. Jag kan inte förstå, hur det ska bli på resan, för pappa och mamma ville bereda mig ett särskilt nöje och har därför bett dina föräldrar att få ta dig med. Men om du är så där, kan jag inte alls glädja mig däråt.
Lisbeth sprang upp så hastigt, att stolen, hon satt på, föll omkull.
— Vad menar du med det där, Emmy? frågade hon. Du menar väl inte, att jag, Elisabeth Katherine Luise Johannsen, ska följa med er?
— Jag vet ju inte alls, om du har lust, men dina föräldrar har givit sin tillåtelse. Lisbeth slog ihop händerna. Och det har de där hemma inte sagt ett ord om!
— Jag hade tänkt mig det så trevligt att få överraska dig därmed i dag, sade Emmy alltjämt i mycket elegisk ton.
Denna resa utgjorde naturligtvis det allmänna
