Weidenburg. En morgon gick hon med fundersam min genom trädgården. Då sjöng en munter röst: »Martha, Martha, du försvann…» Hon ryckte till, och en klar rodnad drog över hennes ansikte. Så falskt kunde endast Heinz sjunga. Hon kände åtminstone ingen, som trots all kärlek för musik var så omusikalisk. Och nu blev han synlig i dörren och såg sig sökande omkring.
— God morgon, Kläre! ropade han och kom med ett strålande leende fram till henne. Jag måste naturligtvis själv förvissa mig om, att du kryat till dig. Ja, du ser gudilov frisk och blomstrande ut. Känner du dig bättre, barn?
— Ja tack. Jag blir ompysslad här med en rentav rörande omsorg, och det gör nog mycket till. Har du tjänstledighet, Heinz?
— Ja, och sedan bär det i väg till Minden. Har du ej något medlidande med min ensamhet där, Kläre?
— Åh, du finner nog goda vänner, Heinz! Sådana har du aldrig behövt sakna.
— Det är sant, och följaktligen måtte jag vara en bra nog hygglig karl. Hör du, Kläre, är det sant, att du numera inte fäster en sådan vikt som förr vid den snöda mammon?
— Jag inrymmer den icke längre en sådan makt, som jag förr gjorde, även om jag icke förnekar, att pengar kan gestalta livet bra mycket behagligare för en.
— Det där låter helt annorlunda än förr. Följaktligen skulle du kunna gifta dig med en man, som icke kan erbjuda dig någon lyx?
— Ja, om jag hölle av honom, svarade hon med sänkt röst och bortvänt ansikte.
— Håller du av mig, Kläre? frågade han och fattade hennes hand. Även om jag tills vidare icke kan erbjuda dig något annat än en anspråkslös framtid? Längre fram kanske såsom fru geheimerådinnan —
— O, Heinz, tyst! sade hon och ville draga undan
