i lidelsefull gråt. Missräkningen var alltför stor! Nu först insåg hon till fullo, hur hon glatt sig åt att få återse Enriko. Och det skulle kanske förflyta år, innan han kom! Det var otänkbart! Varför hade han icke skrivit en enda rad till henne? Han måste dock veta, hur bittert besviken hon skulle känna sig. Inte ens en hälsning hade han sänt. Hade han kanske glömt henne med anledning av sitt arbete på den där otäcka gamla ön?
Följande dag lämnade hon i farbroderns sällskap det gästfria hus, där hon så länge vistats och där hon återvunnit hälsa och livsglädje. Avskedet från vännerna blev henne mycket svårt, och den första dagen var hon tystare än eljest.
I Hamburg fortsatte översten hemfärden, och Hilde for ut till Eimsbüttel för att överraska familjen Regnier. På balkongen syntes ingen till, så Hilde rusade uppför trappan och ringde på. Dörren öppnades, och två blåa ögon blickade nyfiket ut. Hilde, min kära, kära Hilde! utbrast Hilly i jublande ton, och de båda väninnorna sjönko i varandras armar.
⁎
Det var en vänlig vårdag, som vigseln ägde rum
inom den trängre familjekretsen. Klara var en
allvarlig brud, ty hon tänkte på skilsmässan från
föräldrarna och syskonen, som, det visste hon, skulle
sakna henne; det var henne dock en tröst att veta,
att de nu befunno sig i bättre omständigheter.
Hilde, Hilly och den sistnämndas mor stannade över pingsten i Hamburg och återvände sedan tillsammans till Weidenburg. Hilde gladde sig visserligen åt att få återse mormodern, släktingarna och väninnorna, men hon saknade dock modern mycket, och till en början blev det henne mycket svårt att gå
