är jag framme — och — och — En varm rodnad drog över hennes ansikte — och sedan är jag hemma hos Enriko.
— Och denna förskräckligt långa resa ska du företa alldeles ensam! utbrast Hilly. Ack, Hilde, jag blir utom mig av ängslan för din skull!
— Ack, Hilly, du får inte föreställa dig det så svårt! Det är verkligen inte något konststycke, ty då skulle farbror minsann inte tillåta det.
— Men var ska du bo i Honolulu, tills ni blivit gifta? frågade Hilly.
— Åh, det faller sig utmärkt. Enriko har gjort bekantskap med ett ungt par, som bor alldeles i hans närhet, och den unga frun har erbjudit sig att ta emot mig, tills vårt bröllop stått. Det blir naturligtvis ej någon större fest — egentligen hade jag utmålat det helt annorlunda för mig, när jag någon gång tänkt på giftermål — Ack, Hilly, gråt inte så! utbrast hon och slog armarna om väninnan.
XI.
DET NYA HEMMET.
En ståtlig ångare ilade fram över Stilla havet. Trots den tidiga timmen rådde det liv och rörelse ombord, ty ropet »Land i sikte!» hade nått ända ned till hytterna, väckt de sovande och lockat dem upp på däck. Där kom ännu en passagerare, som dock icke måtte ha hört ropet, en ung flicka med rosiga kinder och fladdrande blont hår. Kaptenen gick henne till mötes och hälsade vänligt på henne.
— Kommer jag för sent? utropade den unga damen på engelska och såg sig nyfiket omkring. Så uttryckte hennes talande anletsdrag den största missräkning. Jag
