ser ju inte alls något land, sade hon. Det är ju nu som alltid annars bara vatten, ingenting annat än vatten!
Kaptenen skrattade. Endast litet tålamod, så ser vi snart land, svarade han, varpå han förde henne fram till relingen och visade henne, var Hawaiöarna, Stilla havets paradis, måste dyka upp.
I glad förväntan spejade Hilde ut över havet och försjönk mot sin vana i drömmerier. Alltså skulle den långa resan taga slut i dag, och hon skulle få återse honom, för vars skull hon lämnat allt, han som hädanefter skulle ersätta henne allt det, hon måst uppgiva i det kära gamla hemlandet.
Resan hade avlupit utan några som helst äventyr. I Newyork hade hon träffat Hugo, som visserligen var mycket förändrad men föreföll nöjd och belåten — han hade fått anställning hos en stor annonsfirma — och som några dagar senare satt henne på tåget till San Francisco.
Höga rop väckte henne upp ur hennes drömmerier, och hon blickade förväntansfullt åt det håll, kaptenen utpekat. Vid horisonten steg en mörk linje upp ur det djupblåa havet, och nu reste sig till höger en mäktig, svart krater, som hotfullt höjde sig mot himmeln.
Och strax efteråt ilade ångaren för full fart omkring Diamond Head och utefter korallrevet, som bildade en naturlig vågbrytare.
Och nu gled ankaret ner under ett ohyggligt rasslande, och tillsammans med de första tulltjänstemännen kom Enriko ombord. Han såg sig oroligt omkring, men så blev han varse den unga flickan, som ängslig och förvirrad höll sig i bakgrunden. Blek av sinnesrörelse, trädde han hastigt fram till henne. Men när Hilde blickade in i hans kära, trofasta ögon, försvann plötsligt all hennes ängslan; under tystnad kastade hon sig i hans utbredda armar och låg gråtande vid hans bröst.
— Min lilla Trollslända! sade han med sin veka