flickor, av vilka sex voro bosatta i staden och vänner sedan skoltiden.
Just då Hilde trädde in genom porten, kom Hanna henne till mötes; hon var en vacker flicka med brunt hår och kloka bruna ögon, som hade ett för hennes år mycket allvarligt uttryck. Väninnorna hälsade hjärtligt på varandra och gingo sedan in i vardagsrummet, där Hannas mor satt med ett handarbete vid fönstret.
— God dag, fru överstinnan, sade Hilde glatt. Jag har med mig åt er en liten vårbukett från parken. Ni kan inte tänka er, vad det är vackert där.
Över den äldre damens förgrämda ansikte drog ett svagt leende, när hon blickade in i det soliga unga ansiktet. Det tror jag, Hildegard, sade hon och tog med en tacksägelse emot blommorna. Har du redan varit där i dag?
— Ja. Hugo och Enriko kom och hämtade mig. Hur är det med nådig frun i dag?
— Tack, som vanligt. Leendet hade åter försvunnit och efterträtts av ett dystert allvar. Hanna bad Hilde komma med ut i trädgården. Fattas det din mor något, Hanna? frågade Hilde där ute. Hon förekommer mig i dag ännu tystlåtnare än eljest.
— Nej, det har inte hänt något särskilt.
— Jag kan inte förstå, hur en människa alltid kan vara så tyst och allvarlig, sade Hilde. Livet är ju så härligt!
- Inte för alla, svarade Hanna, och i hennes klara ögon låg en sådan djup sorgsenhet, att Hilde blev bestört och teg. Hon visste, att Hanna hade en djup sorg, som hon dock endast anförtrott Hilly i ett förtroligt ögonblick.
Hannas far hade gjort sorgliga erfarenheter i fråga om en yngre, lättsinnig bror, som flera år tidigare måst lämna armén till följd av hedersskulder och emigrerat till Amerika. Föranledd av en överdriven hederskänsla, hade major von Hollfeld tagit avsked och slagit sig ned i närheten av Berlin, för att kunna vara i sin äldsta son Wilfrieds närhet. Bitter och uppfylld av
