agg mot brodern, levde han där endast ett år och dog helt plötsligt av hjärtslag. Hans änka sköt även skulden till mannens död på svågern och tillät icke, att hans namn blev nämnt i hennes närvaro. Hon flyttade med Hanna till Weidenburg och förde där ett tillbakadraget liv, i det hon endast tänkte på det förflutna. I Hannas enformiga liv kom det litet omväxling endast genom hennes två bröder Wilfrieds och Joachims besök.
Först i och med Hildes ankomst hade det blivit litet annorlunda. Den muntra lilla Trollsländan hade betraktat det såsom något alldeles självfallet, att hon och den jämnåriga grannflickan skulle bli goda vänner, och hon hade även lyckats att få Hanna med in i Insektsvärmen under namnet Lysmasken.
Om en stund hade Hilde återvänt in till mormodern, under det att Hanna gick in i köket till Christel, familjen Holfelds gamla tjänarinna, till vilken hon sade med dämpad röst:
— Jag kan inte förstå, Christel, att onkel inte skriver. Jag hoppas, att han inte är sjuk.
— Bli inte genast ängslig, Hannichen! Vem vet, vad unga herrn har för sig. Jag gladde mig nyss så åt att du var så glad och munter tillsammans med lilla fröken, och nu hänger du åter med huvudet. Det är ett elände, barn, att du för den där gamla historiens skull ska gå miste om hela din ungdom.
— Men Christel då, tala inte så högt! Tänk, om mamma hör dig!
— Ja, det gjorde verkligen inte så mycket, brummade gumman. Nådig frun kunde gärna visa sig litet försonligare, så blev det ett helt annat liv hos oss.
— Christel, du får inte tala så om mamma, det kan och vill jag inte tillåta.
— Du har rätt, Hannichen, gumman har omigen glömt sig, men jag kan inte se, att du går omkring med denna bedrövade uppsyn, svarade den trofasta Christel suckande. Hon hade sett två generationer av familjen växa upp och älskat dem alla men allra
