mest Hannas farbror Joachim, som hon alltjämt kallade »unga herrn». Hon hade varit den enda, som, hur svårt det än föll sig för henne, på hans bön i hemlighet sänt honom underrättelser, tills Hanna blivil nog gammal att bli invigd i denna brevväxling. När farbrodern rest sin väg, hade Hanna måst lova honom att utverka föräldrarnas förlåtelse, men hittills hade hon tyvärr icke kunnat hålla sitt löfte. Fadern hade gått bort oförsonad, och modern hade strävt avvisat varje Hannas försök att åstadkomma en försoning. Sedan sitt fjortonde år brevväxlade hon utan moderns vetskap med farbrodern, som hon som barn nästan avgudat. Strax före sin konfirmation hade hon emellertid omtalat det för modern och tiggt och bett henne att låta henne fortsätta därmed och icke beröva farbrodern även denna tröst. Fru von Hollfeld hade visserligen känt sig djupt kränkt, men dock givit dottern fria händer med avseende på hennes korrespondens, ehuru hon gjort det villkoret, att hon aldrig skulle få höra något om den hatade svågern.
⁎
Tidigt på eftermiddagen gick Hilde med lätta steg
genom gatorna för att avlägga besök hos väninnorna.
Först begav hon sig till rådhuset, ty där bodde
borgmästare Johannsen. Hans dotter Lisbeth, kallad
Humlan, en liten rulta, gick just genom förstugan, då Hilde
kom in genom porten.
— Jo, jag tackar, jag! sade hon och skyndade hastigt väninnan till mötes. Jag tror minsann, att det är Trollsländan!
— Ja, Lisbeth, du får inte ta illa upp, att jag kommer så förskräckligt tidigt, men jag ville gärna tacka er allesammans ännu en gång — för i går, förstår du — och då måste jag börja i tid.
