hon inte alls tyckte om; väninnorna kallade henne nämligen för Kackerlackan.
— Vad du är ohövlig! sade Lisbeth. Vad går del åt dig?
— Åh, jag har haft en svår dag. Vår jungfru är dålig, och jag måste hjälpa mamma.
— Jag förstår inte, att det faller sig så svårt för dig, Emmy, sade Hilde. Jag tycker förfärligt mycket om att hjälpa till i hushållet.
— Inte jag, det är inte ladylike, svarade Emmy högdraget. Lisbeth och Hilde sågo på varandra och skrattade. Vurmen från Hannover anmäler sig åter, utbrast Lisbeth, i det hon sköt Emmy bort från kaffekokaren. Seså, Kackerlacka, gör det bekvämt åt dig, så skall jag göra i ordning kaffet, ty man ser ju på varje din rörelse, hur besvärligt ett så litet arbete är för dig. Du är och förblir ändå en förskräcklig latmask.
— Så du alltid bär dig åt mot mig, klagade Emmy. Så sjönk hon ner i en fåtölj, himlade sig med sina blåa ögon och sade elegiskt: Det är inte mitt fel, att jag har en själ med sådana ömma strängar, att allt arbete är mig motbjudande.
Hilde skrattade, ty Emmy beredde henne alltid ett obeskrivligt nöje, men Lisbeth svarade helt lugnt:
— Du är ett får, Kackerlacka! Tro för all del inte på någon högre lyftning hos din själ, för den söker man förgäves hos dig.
— Du är förskräckligt grov, Lisbeth, klagade Emmy. Ser du, Hilde, sådan är hon alltid mot mig, och då vill hon ändå vara min bästa väninna.
Så kommo föräldrarna in. Fru Lippoldi, en smärt dam med allvarliga drag, skakade på huvudet åt sin loja lilla dotter, under det att pappan, en korpulent liten herre, ömt strök sin älsklings bruna hår och drog försorg om att hon åt tillräckligt med kakor till kaffet. Emmy ägnade sig också med mycken iver åt denna sysselsättning och återfick så småningom sitt goda humör.
