Sida:Trollsländan som förlovad 1925.djvu/24

Den här sidan har korrekturlästs

sin »söta Meli», hade denna icke blott ignorerat henne helt och hållet, utan även sagt henne rent ut, att hennes vänskap nog hade värde för henne i pensionen men här fölle sig högst olämplig för henne. Då hade Emmy blivit utom sig, och hon hade endast kunnat övervinna sin missräkning så snart tack vare Lisbeths övertalningar och oförändrade vänskap. Nu svarade hon ej något på Lisbeths ord, utan fortsatte att snyfta.

— Så tala då, Emmy! Vad är det fatt? sade Lisbeth otåligt.

— Ack, Lisbeth, jag är ju dödligt olycklig!

— Ja, det tycks så — åtminstone inbillar du dig det. Men jag skulle verkligen vilja veta varför. Kan du inte antyda det med ett par ord?

— Mamma — ack, Lisbeth, hur kan en mor vara så grym mot sitt enda barn?

— Det, du kallar grymt, är nog i grund och botten något mycket förståndigt.

Emmy lät näsduken sjunka ner från de förgråtna ögonen och frågade:

— Har mamma således talat om det för dig?

— Nej, men jag med mitt medfödda skarpsinne tycks ha gissat mig till det. Vart bär det således av?

— Ack, till en eländig liten by i närheten av Dömitz vid Elbe.

— Hör du, några eländiga byar har vi över huvud taget inte här i landet, svarade Lisbeth torrt. I en privat familj? fortsatte hon.

— Ja, jag tror det — det intresserar mig inte alls.

— Nåja, intresset kommer nog, när du väl är hos dessa människor och lever och arbetar tillsammans med dem. När bär det av?

— Kan du tänka dig — redan i övermorgon!

— Vad du säger! utbrast Lisbeth helt förundrad.

— Ja, är det inte, som om jag bleve såld och förrådd? Pappa och mamma har gjort upp alltsammans bakom min rygg och inte sagt mig ett endaste ord därom.