samlad där och varje insekt beväpnad med en liten bukett.
— Men nu vill jag säga dig ännu en sak, Kackerlacka, sade Lisbeth. Tag dig i akt för en ny Meli-vänskap. Pröva först, svärma sedan, men inte tvärtom.
Insekterna trängdes kring sin ståtliga Amiral, lämnade henne sina buketter och avfordrade henne ännu en gång trohetslöftet, som Emmy också högtidligt avlade.
— Hur är det med din mamma, Hilde? frågade Hanna på hemvägen väninnan.
— Tack, går an. Min konfirmation och all sinnesrörelse har angripit henne mycket, men vintern i södern har dock gjort henne gott.
— När reser Hugo och Enriko?
— Om lördag. Vet du, kära Hanna, jag hoppas i mitt stilla sinne, att farbror ställer till en liten avskedsfest. Men jag måste skynda mig hem, ty jag har alldeles glömt, att jag har en pianolektion. Adjö, Hanna!
Hon försvann hastigt in till sig, och Hanna trädde in i det angränsande huset. Där kom den gamla tjänarinnan och mötte henne. Kom sedan ut i köket, barn, sade hon halvhögt.
Hanna nickade och gick in till modern. Har tiden blivit dig lång, lilla mor? frågade hon ömt.
— Den blir mig alltid lång, när du inte är här, barn, men därför vill jag icke undandraga dig dina väninnor. Titta, här är underrättelser från våra gossar.
— Från båda? O, så förtjusande! utbrast Hanna och fördjupade sig i breven. När mor och dotter diskuterat deras innehåll, gick Hanna in till sig för att lägga av hatt och kappa, men dessförinnan smög hon sig ut i köket.
— Har det äntligen kommit ett brev, Christel? frågade hon. Gumman nickade, tog upp ett brev ur fickan och räckte det till flickan. Hanna gick in i sitt nätta lilla rum och bröt onkel Joachims brev. Då hon läste det, drog en varm rodnad över hennes älskliga
