hertigliga parken till Friedrichshöhe, en nöjeslokal vid Hamburgerchaussé. Översten hade beställt allt redan föregående dag, och till följd därav var ett stort kaffe- bord dukat i den största bersån. Det muntra unga sällskapet slog sig ned och lät sig väl smaka efter promenaden. Det var en härlig vårdag, och lilla Syrsan såg så begrundande och samtidigt så förklarad ut, att Hilde stötte till henne med armbågen och frågade helt sakta:
— Hör du, Hilly, sitter du och skaldar?
— Men Hilde då! svarade hon rodnande och tittade sig förskräckt omkring.
Sedan man druckit kaffe, roade ungdomen sig en timme med lekar på den stora gräsplanen, men så uttalade någon ordet »dansa», och under skämt och glam begav man sig in i stora salen, där musiken spelade upp till dans.
— Nu tillåter väl damerna, att jag drar mig tillbaka, sade Heinz. Ni vet allesammans, att jag är en mycket medelmåttig dansör, och eftersom det finns en kavaljer för mycket, så överlåter jag min plats åt en värdigare. Men det ville ingen höra talas om; den glada Heinz var mycket omtyckt bland ungdomen, och följaktligen beslöt man, att herrarna skulle tura om att pryda väggen såsom ögonfägnad för de andra.
— Så bra, att vi inte behöver göra det, sade Hilde. I dag kommer vi riktigt till vår rätt. Det är förfärligt trevligt att ha så gott om kavaljerer, även om några av dem är mycket unga.
Helt plötsligt uppgav Hanna ett utrop av glädje, och allas blickar riktades mot ingången. I sällskap med överste och fru Hermsdorf hade det kommit in en smärt, ståtlig officer, som den unga flickan glatt ilade till mötes.
— Wilfried, en sådan överraskning! utbrast hon, strålande av förtjusning.
— Du hade inte varit borta mer än tio minuter, när jag anlände, kära syster, och jag kunde inte motstå frestelsen att följa efter dig, ty jag kände mig
