säkerligen inte längre bli så trevligt som förr hemma hos Hanna.
Även Hugo såg så missbelåten ut, att Hilly tittade helt förvånad på honom; han hade väl ingenting med Hannas bror att göra?
Den sistnämnde avstod emellertid icke helt och hållet från att dansa, utan bjöd upp de unga flickorna i tur och ordning. Hillys hjärta dunkade, när hon såg, att han kom fram till henne; det var besynnerligt, att han alltid samtalade så allvarligt med henne, ehuru han visade sig så glad i sällskap med de andra. Men det var nog helt naturligt, ty hon var ju en sådan liten, obetydlig flicka, som av idel blyghet knappast kunde svara en främling.
Hans mörka ögon betraktade henne forskande. Mår ni inte bra, nådig fröken? sade han. Ni är så blek.
Hennes ansikte övergöts av en glödande rodnad. Han hade ännu aldrig tilltalat henne så formelt, utan endast kallat henne »fröken Hilly». Men nu var hon förstås en vuxen flicka. Nej, jag mår bra, men jag blir alltid blek, när jag dansar, svarade hon.
— Det är ett tecken till att det anstränger er, sade han vänligt. Om ni icke har något däremot, slår vi oss ned och pratar.
Hilly blev riktigt förskräckt — Prata, som om det vore en småsak att prata med en herre, som imponerar så på en! Nej, nej, stammade hon i högsta förvirring. Jag — jag dansar förskräckligt gärna.
Ett glatt leende drog över hans manligt sköna ansikte, han bugade sig lätt och flög med henne genom salen. Den unge officern dansade utmärkt, och Hilly tänkte inom sig, alt det var något helt annat att dansa med honom än med någon annan; om blott den dumma hjärtklappningen icke varit, som hon alltid fick när hon dansade! Hon tyckte riktigt bra om att Wilfried icke dansade länge med henne, utan förde henne till överstinnan Hermsdorf, som också satt hos Heinz.
— Jag tror nästan, att du fått nog nu, barn, sade den sistnämnda kärleksfullt.
