— Ja, jag kan det nog, men för damerna är det alldeles omöjligt.
— Men jag måste hem, om också vattnet står högt på vägarna! utbrast Hilde.
Miss Braddon höll fast henne vid handen. Vad ska vi göra, John? frågade hon.
— Vi tar en vagn i Fasano.
— Ack, det dröjer för länge, jämrade Hilde sig, i det hon följde efter sin gamla väninna, som nu gjorde henne bekant med brodern. Hilde kände i honom igen den herre, som kommit efter dem med boken, och sade: O, jag är er så tacksam! Nu har ni för andra gången gjort mig en tjänst. Med ett älskligt leende räckte hon honom handen, som han skakade under tystnad.
— Det gläder mig mycket, fröken Hildegard, att John med sin skarpa blick såg er, sade hans syster. Annars hade ni blivit alldeles genomvåt.
— Och jag hade blivit utom mig av ängslan, tillade Hilde livligt.
— Jag går före och beställer en vagn, sade den unge mannen och skyndade före med långa steg. Så förskräckligt stel och tråkig han är! tänkte Hilde. Sedan omtalade hon för sin gamla väninna, att hon och modern skulle stanna där hela vintern. Stannar ni också här? tillade hon ivrigt. O, miss Braddon, det vore underbart!
— Det kan jag icke lova, kära Hilde. Det beror på min bror, vars önskningar jag helt och hållet rättar mig efter.
— Är han sjuk?
— Nej, men jag gör allt jag kan för honom.
Hilde såg med överraskad min på miss Braddon och observerade, att dennas eljest så glada ansikte nu hade ett sorgset och bekymrat uttryck. Hilde vågade ej göra några frågor, ehuru hon nu kände ett livligt intresse för den tystlåtne John.
En vagn var snart funnen, och den unga flickan drog ett andetag av lättnad, när det bar av hemåt.
