deltog till allas glädje även doktorinnan en och annan gång, och till sist kom man även överens om att fara över till Isola di Garda. Denna klippö steg upp mitt ur sjön, och högst uppe hade ett gammalt kloster omdanats till ett litet slott, tillhörande hertig Ferrari.
Som ägaren icke var hemma, fingo de besökande under ledning av en vägvisare bese de vackra trädgårdsanläggningarna. Man uppsökte en skyddad plats åt doktorinnan, under det att tant Adele gick med flickorna genom trädgårdsanläggningarna och de underjordiska grottorna.
— Är del inte sagolikt här? sade Helene till Hilde, då de lämnade det strålande solskenet och gingo ned i en större grotta.
— Jo, det är förtjusande. Jag är så glad, att jag fått se allt det här. Jag kan just undra, vart den här gången leder? Efter en kort förklaring hade vägvisaren gått före med fröken S:t Just och Valentine, Men Hilde hade stannat; hon tycktes ha god lust att gå nedför den långa gången.
— Låt bi det, Hilde. Det är så mörkt där inne, sade Helene och ville draga väninnan med sig bort därifrån. Men så stodo båda plötsligt stilla och sågo förfärade på varandra; de hörde helt tydligt ett stönande.
— Det är en människa, som behöver hjälp! utbrast Hilde och sprang hastigt åt det håll, varifrån ljudet kom. Ropa på föraren!
— Nej, jag stannar hellre hos dig. I huvudgången trängde tillräckligt ljus in utifrån, men här inne var det alldeles mörkt. Darrande tryckte Helene sig intill den modigare Hilde och viskade till henne: Var försiktig! Du kan inte alls veta, vad vi finner här inne.
— Var inte så rädd, svarade Hilde. Så ropade hon högt: Är det någon här?
— Ja, svarade en röst på engelska. Hjälp mig — jag har fallit och vrickat foten. Men var försiktig, ty här är trappsteg.
