Sida:Trollsländan som förlovad 1925.djvu/60

Den här sidan har korrekturlästs

— Jag vet det, och jag kommer just för att hålla miss Warring sällskap, om hon tillåter det.

Med ett bedårande leende räckte Margaret den unga flickan sina vita händer och sade:

— Hur ska jag någonsin kunna gengälda en sådan oförtjänt älskvärdhet?

— Åh, det gör vi ju förskräckligt gärna, försäkrade Hilde eldigt, och Valentine tillade: Det är ju så litet vi kan göra för att hjälpa er över den svåra tiden.


⁎              ⁎


De unga flickorna ägnade dagligen sin nya bekantskap några timmar, även om de därigenom måste avstå från något nöje. Margaret, som mycket väl insåg detta, visade en rentav rörande tacksamhet och uthärdade sin prövningstid älskvärt och tåligt. Endast emellanåt blickade hennes blåa ögon sorgset och längtansfullt, men ingen av flickorna vågade göra henne några frågor, och hon själv talade aldrig mer så förtroligt med någon, som hon gjort den första morgonen.

Mars hade gått till ända, och gipsförbandet var avtaget, men Margaret fick ännu ej använda den skadade foten.

— Om den bara inte blir stel, sade hon ofta i stilla ängslan till väninnorna, så att jag får linka i hela mitt liv. Jag vågar knappast tänka på mitt första försök att gå.

Alla tröstade henne och försökte ingiva henne mod. Så småningom kunde hon röra på den sjuka foten, och till sist kom även det fruktade första försöket. Stödd av fadern och läkaren, gick hon de första, ängsliga stegen. Ja, hon kunde gå! Men linkade hon ej?

— Det ger sig med tiden, tröstade läkaren.