du kommer och därtill just i dag! Men du stannar väl flera dagar?
— Ja, mycket gärna, om inte mamma och du har något däremot. Men lilla Trollslända, du är alltjämt samma lilla pyre, som du var för några år sedan!
— Ja, jag väser naturligtvis inte mer. Men du har blivit manligare. Jag tror, prins Enriko, att man kan anse dig för en färdig ung man.
— Jag tycker också, att jag med mina tjugufyra år kan göra anspråk på det. Men hur är det med mamma, Hilde?
— Åh, mycket, mycket bättre! Se själv! Ja, Enriko blev glatt överraskad, ly glädjen att återse den unge mannen, som hon alltid älskat som en son, trollade fram en skär rodnad på den sjukas kinder och kom henne alt se friskare ut, än hon verkligen var.
Nu slog Enriko sig ner hos damerna och framförde hälsningar från alla släktingar och vänner i Hamburg och Weidenburg.
— Har du även varit hos Klara? frågade Hilde.
— Ja, jag träffade henne tillsammans med en massa pojkar, som hon bredde smörgåsar åt. Hon såg frisk och blomstrande ut och gladde sig åt att kunna sända hälsningar med mig. Vet du, vad jag skulle vilja be dig om, lilla Trollslända? Jo, att hälsa på hos farfar Born någon gång under loppet av sommaren. Icke sant, tant Adine, du tillåter det? Jag unnar honom den glädjen, ty han känner sig mycket ensam.
Modern gav gärna sitt samtycke, och Hilde jublade vid utsikten till att få tillbringa några veckor i Hamburg. Sedan berättade Enriko om mormor och alla släktingar och vänner i Weidenburg.
— Vet du av Hilde, att unga Regnier nu tagit sin examen? Jag var just där, när telegrammet från Berlin anlände. Nu befinner familjen sig i högsta spänning, vart han väl blir skickad.
— Åh, ska han lämna Weidenburg? Så tråkigt! Men vad har du där?
— Brev till dig. Det här är från fröken Hilly —
