dock tycktes natten inbryta, utan att de fingo veta något. Doktorinnan Hermsdorf skulle just draga sig tillbaka för natten, då Enriko äntligen kom tillbaka från hotellet och omtalade, att mr Warring och Margaret återvänt dit.
— Nå, och — Så tala då, Riko! utbrast Hilde otåligt. Hur är det med mr Johnny?
— Bra — såret har ingenting att beiyda. Han är vid medvetande och skall bara hålla sig i stillhet några dagar.
Och Hilde måste ännu längre tygla sin otålighet och nyfikenhet, ty följande morgon kom Enriko med den underrättelsen, att mr Warring och hans dotter redan helt tidigt begivit sig ut till Salo för att tillbringa dagen där.
— Det är riktigt nedrigt, sade den unga flickan. När allt kommer omkring, ger de sig kanske i väg en vacker dag, och man får inte alls veta, vad det är, man upplevat!
— Så grym kommer miss Warring nog inte att vara, ty din vetgirighet har säkerligen icke kunnat förbli henne obekant, lilla Trollslända, gnabbades Enriko.
Hilde skrattade. Del tror jag också, och egentligen borde hon ta litet hänsyn därtill, sade hon.
— Hilde, gläd dig, sade den unge mannen, när han ganska tidigt den därpå följande morgon anlände hem till damerna. Miss Warring stannar hemma i dag och väntar till middagen miss Braddon och hennes för dig så intressanta bror, som nu är återställd. Men dessförinnan vill hon se de unga damerna på en hemlig konferens hemma hos sig.
— O, är det verkligen sant, eller narras du bara?
— Hur skulle jag kunna tillåta mig något sådant?
— Får jag gå med detsamma, mamma? Inte sant, du behöver mig ej?
— Nej, gå du bara, ty du blir ju inte lugn, förrän du fått din nyfikenhet stillad, svarade modern.
