Sida:Trollsländan som förlovad 1925.djvu/72

Den här sidan har korrekturlästs

kan veta det, fröken Lippoldi? Även om man inte fruktar något bestämt, kan alltsammans förändras på ett ögonblick. Men, fortsatte han, när han såg flickornas förskrämda uppsyner, ännu ges det ingen anledning till verklig oro. Om det bara inte ville regna!

Denna önskan gick emellertid icke i uppfyllelse, ty Emmy och Marie vaknade på natten av att regnet plaskade mot fönsterrutorna. Därtill lät vattnets brus och isflakens knakande riktigt hemskt.

Mörk och grå steg den unga dagen upp i öster, när invånarna på Dömitz helt plötsligt väcktes ur sin sömn av dånande kanonskott. Emmy satte sig darrande upp.

— Marie, för Guds skull, vad kan detta betyda? Marie stod redan framme vid fönstret. Stig upp, Emmy! Det ser förskräckligt ut där ute — vattnet forsar och stormen piskar det mot fördämningen.

— Rinner det redan över? frågade Emmy och drog med darrande händer på sig strumporna.

— Nej, svarade Marie och kastade hastigt på sig litet kläder. Då knackade det på dörren. Stig fort upp! Fara hotar!

Marie sprang in till barnen för att väcka och klä dem. Emmy började gråta och jämra sig. O, om jag ändå hade stannat hemma! Pappa, mamma, jag vill komma till er! Här dör jag av ängslan! Hon sjönk snyftande tillbaka mot kuddarna. Då lades en darrande hand på hennes axel, och när hon tittade upp, blickade hon in i gamla farmors bleka, vänliga ansikte.

— Var förståndig, mitt barn. Tänk nu endast på vad ögonblicket kräver, och överlämna allt annat i Guds händer. Det lät så tröstande, att Emmy steg upp och klädde sig, medan den gamla damen hjälpte till att klä på barnen.

Nu kommo även Olga och Meta, båda bleka och darrande, och gingo ned i vardagsrummet. Även Sophie, tjänstflickan, smög sig dit in, och alla trängdes kring gumman, som om hon kunnat skydda dem.