Där stodo redan byborna, och under tystnad pekade en av männen på den grågula vattenmassan, som mellan Dömitz och Brumkow utgöt sig över slättlandet. Alltså hade det inträffat, vad alla sedan gårdagen fruktat men icke ansett möjligt — fördämningen, som hittills alltid stått rycken, hade brustit!
— Upp på Bokberget! kommenderade den unge jägaren med hög röst. Men lugnt och sansat! För Brumkow är det än så länge ingen fara, för det ligger för högt. Men man kan inte veta vad som kommer och hur högt vattnet stiger.
Farmors rullstol stod redo, ty hon hade icke kunnat gå till Bokberget. Hon slog sig hastigt ner i den och tog barnen i knät, under det att Marie täckte över dem med schalar. Herr Köster åtog sig att skjuta rullstolen. Under tiden hjälpte Olga Sophie och Johann, drängen, att släppa ut korna, som Emmy trots sin motvilja för boskap måste driva framför sig. Till all lycka var det godmodiga, fromma djur, som voro lätta att driva på. Det blev svårare med grisarna, som först måste bindas vid bakbenen, för att de inte skulle springa sin väg. Sophie, som de kände bäst, drog bort med dem, och den kloka Tyras, som snart förstod, vad det var fråga om, hjälpte henne, under det att taxen Waldmann muntert sprang bredvid.
Under vägen stötte de på många bybor, som drevo sin boskap framför sig, männen tysta och allvarliga, kvinnorna gråtande. Det kändes så tungt att behöva överge det kära hemmet och överlämna det åt elementens raseri.
När de kommo fram till Bokberget, tog Marie lilla Minna på armen, Karl klättrade själv upp, och herr Köster bar farmor, under det att en av männen sköt upp rullstolen. Uppe i paviljongen sköts den fram till fönstret, ty det var en alldeles självklar sak, att den äldsta i byn skulle ha den bästa platsen.
Männen och kvinnorna drogo först försorg om boskapen, som bands fast vid bokarna, med vilka berget var bevuxet. Som det inte fanns mycket plats
