Hilly rodnade och sänkte sitt lilla huvud. Det menar jag egentligen inte heller, försvarade hon sig dröjande. Men Hilde, nu fruktar jag verkligen själv, att Hugo är mycket lättsinnig. Tror du inte, att han fortsätter att göra skulder, om du för var gång så beredvilligt uppfyller hans bön?
— Det har jag verkligen inte kommit att tänka på, svarade Hilde bestört.
— Ja, förstår du, just därför borde du inte skicka honom pengar, för du stärker honom endast i hans lättsinne.
— Du har rätt. Redan i kväll ska jag skriva till honom, att han inte vidare ska vända sig till mig, ty jag kan inte hjälpa honom en gång till, för då skulle jag själv råka i förlägenhet. Till all lycka ger farbror mig pengar till resan, och jag hoppas alldeles bestämt på ett litet tillskott av mamma och mormor,
Sedan berättade Hilly om Klaras inbjudan och sitt bekymmer, och Hilde utbrast helt förtvivlad:
— Det är ju riktigt gräsligt, att du inte ska kunna resa för en dum klännings skull! Om jag inte hade givit Hugo alla mina pengar, skulle jag ha skänkt dig en.
— Du kära lilla Trollslända! sade Hilly rörd. Den hade jag ändå inte kunnat ta emot.
— Varför inte det? Jo, naturligtvis!… Men nu måste jag gå. Men först ska du lova mig att inte säga ett enda ord till någon om Hugo.
— Det är ju alldeles självklart, försäkrade Hilly ivrigt, och sedan skildes de åt. Under de följande dagarna var det stortvätt, och dessutom hade Hilly sina franska och engelska lektioner att ge, så hon fick inte tid att skriva till Klara. Dagen för Hildes avresa kom allt närmare, och Hillys hjärta blev riktigt tungt vid tanken på vad hon måste avstå från.
Men så en morgon ropade modern in henne i farfaderns rum. Den unga flickan blev helt nyfiken, ty mamma och tant Marie sågo så glatt på henne, och även farfar myste helt förnöjt. Vad var det med dem?
