farbrodern eller Klara, under det att Hilde glatt hälsade på den gamla herrn och sedan presenterade Hilly för honom.
— Vi enleverar henne! utbrast Hilde och grep lilla Syrsan under armen.
— Nej, nej, det går inte an! Ni är mycket vänlig, herr Born, men jag måste vänta på min bror — Heinz! ropade hon plötsligt, varpå hon slet sig lös och sprang fram till en ung man, som kom framskyndande. En sådan tur, att du kommer, Heinz. De ville just enlevera mig.
— Vem då? frågade Heinz och såg sig stridslystet omkring. Jaså — lilla Trollsländan — nåja, det hade ju inte varit farligt! Hjärtligt välkommen till Hamburg, lilla syster! Han kysste henne och följde sedan med henne fram för att hälsa på Hilde och herr Born. Denne förde sin unga gäst till ett väntande ekipage och Heinz sin lilla syster till en spårvagn.
— Så förnämt kan jag tyvärr icke avhämta dig, barn, sade han.
— Ack, Heinz, det är mig alldeles likgiltigt! Jag är ju överlycklig, att jag över huvud kunde resa alls. Hon såg sig omkring med glänsande ögon och åhörde ivrigt broderns förklaringar. Här var det ändå mycket storslagnare än i Schwerin, och hon blev alldeles yr i huvudet av livet och rörelsen. Onkel Ludwig bodde i Eimsbüttel, så hon fick njuta tillräckligt av nöjet att åka i spårvagn. Till sist voro de dock framme vid sitt mål. En stilla gata med två rader lindar upptog dem, och från en balkong högt uppe fladdrade en vit näsduk som välkomsthälsning. Hillys hjärta dunkade av förväntansfull glädje, när hon gick uppför de tre trapporna.
I sista trappan kom Klara springande henne till mötes och slog armarna om hennes hals. Välkommen, lilla Syrsa! Tusende gånger välkommen! Så jag längtat efter dig! utropade hon.
— Barn, gör mig den enda tjänsten att i er sällhet
