TROLLSLÄNDAN SOM FÖRLOVAD
I.
INSEKTSVÄRMEN
Hildegard Hermsdorf hade i går blivit konfirmerad i den lilla mecklenburgska staden Weidenburgs kyrka. Hon var nu sexton år, men inte på långt när en riktig ung dam — nej, därtill fattades ännu mycket för lilla Trollsländan, såsom hon allmänt kallades med anledning av sin stora livlighet.
När hon steg upp i dag på morgonen, låg det ännu kvar över hennes älskliga anletsdrag något av det begrundande allvar, som kännetecknat henne hela gårdagen. Men nu drog ett glatt leende över hennes rosiga ansikte, när hon såg sig i spegeln för att borsta det vackra blonda håret.
— Är alltjämt den gamla, Hilde, utbrast hon för sig själv. Ingen människa kan ta dig för vuxen, inte ens farbror och tant, gudilov! Då kan man ännu ställa till en hel del dumheter. Förflugen var den sista återstoden av den allvarliga stämningen, och ur de blåa ögonen skrattade åter hela hennes soliga glädje över tillvaron. Jag måste skynda mig, fortsatte hon sin monolog. Tant Frida sade, att jag nu måste visa mormor, vad jag lärt mig i vinter. Naturligtvis kommer jag hädanefter att själv ställa mitt rum i ord-
