munnen men pressade så ihop läpparna och teg. Hilly fick göra, som hon ville; här bleve hon säkert bjuden på mera nöjen än hemma hos dem, och samlevnaden med den muntra Hilde var nog mera lockande än den med henne. Hon såg i största spänning på Hilly.
Denna skakade på huvudet och svarade:
— Det kan jag inte, Hilde. Vad skulle väl Heinz säga och tant och farbror, om jag helt enkelt ville smita ifrån dem, sedan de inbjudit mig så älskvärt och tagit emot mig så vänligt?
— Åh, genera dig inte för oss! inföll Klara kallt. Men Hilly slog armarna om henne och sade skrattande:
— Men jag går inte, Klara. Du blir allt tvungen att behålla mig, ty jag har huvudsakligen kommit hit för att få vara tillsammans med dig! Tyck inte illa vara, Hilde, vi har varandra så gott som hela året, men Klara får jag endast ha den korta tiden.
— Ja, det har du rätt i, svarade Hilde, under det att Klara böjde sig ned och ömt kysste lilla Syrsan. Det går kanske ändå att ordna det så, att vi träffas ofta, för jag tänker verkligen inte avstå helt och hållet från er. Nåja, jag ska nog komma på någon idé.
— Räkna inte alltför ofta på mig, ty det överensstämmer inte med mina plikter, att jag latar mig hela dagen, såsom jag gör i dag, sade Klara.
— Ack, det där dumma ordet kan mången gång bli riktigt otrevligt för en.
— Fy skam, lilla Trollslända! bannade Hilly skrattande. Som om vi inte alla älskade våra plikter! Eller skulle kanske du vilja leva för dagen, utan några plikter, du muntra lilla insekt?
— Nej, det skulle jag verkligen inte vilja, ty jag tror, att jag av idel tråkighet skulle ställa till en förfärlig massa dumheter. Men kom nu med in, så ska vi musicera. Farfar har en underbar flygel.
Sålunda fördrevo de tiden på ett mycket angenämt sätt ända till den gamla köpmannens ankomst,
