kunnat tro. Djupt upprörd rusade hon upp och skyndade genom trädgården. Hon måste hämta råd, tröst, hjälp, fastän på ett helt annat sätt, än Hugo hade menat.
Herr Born for förskräckt upp ur sin halvslummer, när Hilde, utan att knacka, trädde in i hans rum, slog armen om hans hals och brast i lidelsefull gråt.
— Hilde — barn! Helt bestört såg han på flickan, men så observerade han brevet. Har du fått sorgliga underrättelser angående din mamma? frågade han förskräckt.
Hon skakade på huvudet. Ack, farfar, utbrast hon, jag är dödligt olycklig — Hugo har —
— Har det hänt honom en olycka?
— Nej — men — ack, farfar — Jag kan ju icke förråda honom, men jag kan icke heller ljuga för dig. Den gamla herrns uppsyn blev plötsligt mycket allvarlig. Han tog brevet ur flickans motsträviga hand och tryckte ner henne på en stol.
— Men du får inte tänka illa om Hugo — och du hjälper honom väl? sade hon i bönfallande ton.
— Först och främst måste jag veta, vad det är fråga om, kära Hilde, och då förefaller det mig nödvändigt, att jag läser det här brevet. Och han ögnade hastigt igenom brevet, under det att Hilde iakttog honom med ängsligt forskande min. Då han slutat, strök han ömt hennes bleknande kind och sade:
— Hur djupt beklagar jag icke, att du måste lära känna din bror från denna sida. Jag hoppas emellertid, alt det är första gången, du från honom mottar en dylik epistel.
Hon blev blossande röd och sänkte huvudet. Nej, farfar, Hugo har redan en gång förut skrivit och bett mig om pengar.
— Och du? frågade den gamla herrn.
— Jag hade just fått mina fickpengar, så jag skickade honom dem. Jag kunde inte förmå mig till att lämna honom i sticket, och jag kunde inte heller förråda honom. Hilly sade visserligen, att det inte
