98
fullkomligt öde. Befolkningen tycktes allmänt ha flytt undan för tartarerna, mot vilka de icke kunde hålla stånd.
Plötsligt urskilde Mikael Strogoff ett avlägset smattrande, då och då avbrutet av ett starkare brak, som skakade luften. Han stannade tvärt och lyssnade.
Ah! utropade hån. Det är kanonskott och gevärseld. Den tartariska armén är på väg till Kolyvan, och de ryska trupperna ha börjat strid med den. Måtte jag hinna fram i tid!
Mikael Strogoff bedrog sig icke. Snart blevo knallarna tydligare, och framför honom, till vänster om Kolyvan, uppstego massor av ljusa moln mot himmeln. Det var krutrök.
Mikael Strogoff påskyndade sina steg. Knallarna blevo allt starkare, krutröken allt tjockare, och det var tydligt, att striden stod alldeles utanför portarna av Kolyvan. Skulle han hinna fram, innan det var försent? Kanske rasade striden redan på stadens gator?
Den unge kuriren fick snart bekräftelse på dessa farhågor. Just då han på ett avstånd av en halv verst fick staden i sikte, brusade en eldström fram genom gatorna, och kyrkans klockstapel rasade mitt ibland massor av grus och lågor.
Mikael Strogoff stannade. Att nu begiva sig in i staden vore detsamma som fängelse eller död. Bättre då att draga sig åt höger och söka uppnå någon av de byar, som ännu vore skonade av fienden.
Han vände sig därför åt detta håll och ilade fram över steppen, sökande att komma i skydd av några enstaka stående träd, då plötsligt en tartarisk kavalleriavdelning spärrade vägen för honom.
Mikael Strogoff kunde följaktligen inte fortsätta åt detta håll och knappast åt något annat heller. Vart han vände sig, såg han massor av fiender, som drogo sig tillsammans från alla håll. De stormade med vilda skrän fram emot ryssarne, som dragit sig tillbaka tätt bredvid den brinnande staden.
Då upptäckte han i brynet av en liten träddunge ett
