100
först med nyheterna till sin tidning. Harry Blount, som hade tre centimeter längre ben än kamraten, lyckades komma två steg före denne. Flåsande som en jakthund stormade han fram till luckan och räckte telegrafisten ett papper, på vilket med blyerts var skrivet ett telegram eller en s. k. depesch.
— Tio kopek ordet, sade tjänstemannen leende.
Engelsmannen lade en hög rubler på hyllan.
— Gott, sade tjänstemannen, och började med största kallblodighet i världen telegrafera följande depesch:
»Dagstelegrafen, London.
Kolyvan i Sibirien den 6 augusti.
Strid mellan de ryska trupperna och tartarerna. Ryssarna tillbakaslås med stora förluster. Tartarerna intränga i Kolyvan. Staden brinner.»
Med dessa ord slutade telegrammet.
— Nu är det min tur, utbrast Alcide Jolivet, och ville tränga sig fram till luckan.
— Inte ännu, svarade Harry Blount.
— Men ni har ju slutat! skrek fransmannen.
— Jag har inte slutat, svarade engelsmannen torrt.
Och därpå skrev han en ramsa ord på papperet, vilka telegrafisten uppläste med sin lugna röst och därefter telegraferade. De hade följande kostliga lydelse:
»Fem gånger fem är tjugofem, fem gånger sex är trettio, fem gånger sju är trettiofem, fem gånger åtta är fyrtio, fem gånger nio är fyrtiofem, fem gånger tio är femtio.»
Det var multiplikationstabellen, som Harry Blount grep till för att ha något att telegrafera och därmed utestänga sin kamrat. Det kunde ju inträffa något under striden, som var värt att telegrafera om, och för den händelsen ville han bibehålla sin plats vid luckan.
Man kan förstå fransmannens förbittring. Han stampade i golvet, och händerna knöto sig ursinnigt. Han sökte förmå telegrafisten att avskeda Harry Blount.
— Det är vars och ens rättighet att använda telegrafen,
