Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/110

Den här sidan har korrekturlästs

106

Sedan de väl voro i lägret, drog Alcide Jolivet rocken av sin kamrat och undersökte hans sår. Det var icke djupt eller farligt.

— Det är ingenting, sade han, bara en skråma. Om några dar skall den vara läkt.

Därpå hämtade han vatten, rev sönder sin näsduk i smärre bitar, blötte dem i vattnet och lade dem på såret.

— Jag låter er genomgå vattenkuren, sade han. Vattnet är det verksammaste medlet man känner för behandling av sår, och det är nu det mest använda.

— Jag tackar er! sade Harry Blount, i det han sträckte ut sig på en bädd av vissna löv.

— Ingenting att tacka för. Ni skulle ha gjort detsamma i mitt ställe.

— Det vet jag inte, sade Harry Blount uppriktigt.

— Åjo, det skulle ni. Engelsmännen äro ädelmodiga.

— Ja visst, men fransmännen — — —

— Nåja, fransmännen, de äro fransmän.

— Det kan icke bestridas.

— Men låtom oss icke prata längre, återtog Alcide Jolivet. Vila är absolut nödvändig för er.

— Vila? Pyttsan! Jag tänker visst inte stanna som fånge hos dessa tartarer.

— Inte jag heller, det kan jag försäkra. Men vad vill ni, man ska göra?

— Vi tillhöra inte de stridande, och vi ska protestera.

— Hos det där kreaturet. Feofar Khan?

— Nej, det skulle ingenting tjäna till, utan hos Ivan Ogareff.

— Han är en skurk!

— Ja, men denne skurk är ändå ryss. Han vet, att det inte går an att hålla krigskorrespondenter fångna, ty det är ett brott mot folkrätten.

— Men Ivan Ogareff är inte här, sade Alcide Jolivet.

— Han kommer snart, svarade Harry Blount. Tålamod ett par eller tre dagar blott.

— Nåja, ni kan ha rätt. Men det är likväl bra förargligt att behöva begära något av den där uslingen.