106
Sedan de väl voro i lägret, drog Alcide Jolivet rocken av sin kamrat och undersökte hans sår. Det var icke djupt eller farligt.
— Det är ingenting, sade han, bara en skråma. Om några dar skall den vara läkt.
Därpå hämtade han vatten, rev sönder sin näsduk i smärre bitar, blötte dem i vattnet och lade dem på såret.
— Jag låter er genomgå vattenkuren, sade han. Vattnet är det verksammaste medlet man känner för behandling av sår, och det är nu det mest använda.
— Jag tackar er! sade Harry Blount, i det han sträckte ut sig på en bädd av vissna löv.
— Ingenting att tacka för. Ni skulle ha gjort detsamma i mitt ställe.
— Det vet jag inte, sade Harry Blount uppriktigt.
— Åjo, det skulle ni. Engelsmännen äro ädelmodiga.
— Ja visst, men fransmännen — — —
— Nåja, fransmännen, de äro fransmän.
— Det kan icke bestridas.
— Men låtom oss icke prata längre, återtog Alcide Jolivet. Vila är absolut nödvändig för er.
— Vila? Pyttsan! Jag tänker visst inte stanna som fånge hos dessa tartarer.
— Inte jag heller, det kan jag försäkra. Men vad vill ni, man ska göra?
— Vi tillhöra inte de stridande, och vi ska protestera.
— Hos det där kreaturet. Feofar Khan?
— Nej, det skulle ingenting tjäna till, utan hos Ivan Ogareff.
— Han är en skurk!
— Ja, men denne skurk är ändå ryss. Han vet, att det inte går an att hålla krigskorrespondenter fångna, ty det är ett brott mot folkrätten.
— Men Ivan Ogareff är inte här, sade Alcide Jolivet.
— Han kommer snart, svarade Harry Blount. Tålamod ett par eller tre dagar blott.
— Nåja, ni kan ha rätt. Men det är likväl bra förargligt att behöva begära något av den där uslingen.
