NITTONDE KAPITLET.
Mor och dotter.
Jämte sina soldater medförde Ivan Ogareff en skara ryska och sibiriska fångar, som han tagit dels i Omsk, dels i Kolyvan. Dessa olyckliga fingo stanna vid förposterna utan skydd och nästan utan föda. Ivan Ogareff ämnade föra dem till Feofar Khan, vilken skulle få bestämma, om de skulle inspärras i Tomsk eller avrättas genom ett av dessa förskräckliga blodbad, som de tartariska hövdingarna så ofta anställa.
Med Ivan Ogareffs krigshär följde även den zigenaretrupp, som varit i hans sällskap på ångbåten från Nischni-Novgorod. Sedan de tillsammans gjort resan över Ural, hade Ivan Ogareff lämnat truppen och i postdiligens skyndat i förväg till Omsk. Efter några dagar hade likväl Sangarr och de övriga zigenarna hunnit upp honom där.
Sangarr var en listig, grym och blodtörstig kvinna. Hon passade därför mycket väl till medhjälperska åt en sådan man som Ivan Ogareff. Denne hade en gång räddat henne, då hon för några brott höll på att bli gripen av de ryska myndigheterna, och från den stunden hade hon frivilligt givit sig till slavinna åt den ryske officern. Genom sin kännedom om de olika folkstammarna i Sibirien var hon särskilt lämplig såsom spion, och Ivan Ogareff hade därför stor hjälp av henne i sina brottsliga stämplingar mot Ryssland.
Sangarr hade hunnit upp Ivan Ogareff, kort innan Mikael Strogoff sammanträffade med sin moder på poststationen i Omsk. Hon hade varit vittne till det förhör, som den förrädiske översten höll med Marfa Strogoff, och hon var liksom han fullkomligt övertygad om, att den gamla kvinnan var kurirens moder. Därför beslöt hon att noga övervaka den fångna kvinnan och i hemlighet spionera på henne för att möjligen kunna utforska något, som kunde leda till kurirens gripande.
