112
hon måste öppna sitt hjärta för sin moderliga vän. Och så en dag, när vaktarne lämnat dem ensamma en stund, berättade hon för Marfa, vem hon var, och vart hon ämnade sig. Hon beskrev hela sin resa ända från Moskva och omtalade med djup rörelse alla de prov på godhet, styrka och mod, som hennes ädle beskyddare visat under färden.
Den gamla Marfa lyssnade med största intresse tall allt, vad Nadia berättade.
— Nikolas Korpanoff! sade hon. Berätta mera om denne Nikolas Korpanoff! Jag vet blott en enda ung man, som skulle kunna utföra, vad du säger denne man har gjort. Hette han verkligen Nikolas Korpanoif? Är du säker därpå, min dotter?
— Ja, svarade Nadia. Varför skulle han ha bedragit mig i detta avseende, han som aldrig bedrog mig i något annat?
Den gamla Marfa tycktes emellertid ha gripits av någon aning, ty hon gjorde den ena frågan efter den andra.
— Du har sagt mig, att han var oförfärad, min dotter, stark och oförfärad, sade hon.
— Ja, mycket oförfärad, svarade Nadia.
— Sådan skulle också min son varit, viskade Marfa Strogoff för sig själv.
Därefter återtog hon:
— Du har vidare sagt mig, att han var så mild även i sin styrka, att du i honom hade lika mycket en syster som en bror, och att han vakat övar dig som en mor.
— Ja, ja, suckade Nadia. Bror, syster, mor, allt har han varit för mig.
— Även ett lejon, då det gällt att försvara dig?
— Ja, ett lejon, svarade Nadia. Ja, ett lejon, en hjälte!
— Min son, min son, tänkte den gamla sibiriskan.
— Men du sade dock, fortfor hon, att han på skjutshållet i Ischim fördrog en förfärlig skymf?
— Ja, han fördrog den, moder, sade Nadia sorgset. Men döm honom inte därför! Att han inte bestraffade den
