Han uppmuntrade somliga, stödde andra. Han slösade med sina omsorger, var än här, än där, ända till dess en ryttare med sin lans tvang honom att återtaga sin plats i det led, som blivit honom anvisat.
Då Mikael Strogoff icke var bunden såsom så många andra av fångarna, skulle han vid några tillfällen lätt ha kunnat fly. Men av tvänne orsaker ville han icke försöka detta, förrän man kommit till Tomsk. För det första fördes han ju av krigshären mot det mål, dit han ämnade sig, och för det andra vimlade steppen av tartariska krigarhopar, som lätt skulle kunnat åter gripa honom. Bortom Tomsk funnos ännu inga tartarer, och först då man kommit dit, var tiden inne att försöka en flykt.
Fångarnas största lidande förorsakades av törsten, emedan det var ont om vatten på steppen. Men den 15 augusti uppnådde man i solnedgången en liten köping, belägen omkring trettio verst från Tomsk. Här gick vägen utefter stranden av floden Tom, och här skulle fångarna äntligen få stilla den brännande törsten.
Fångarna ville genast störta ned till vattnet, men soldaterna hejdade dem. De fingo icke lämna sina platser i ledet annat än i tur och ordning. Marfa och Nadia blevo bland de sista. Då de reste sig upp efter att ha druckit, uppgav Nadia ett anskri av häpnad och fattade Marfa häftigt i armen. Hon hade på något avstånd bland de andra fångarna varseblivit Mikael Strogoff.
Vid Nadias anskri spratt Mikael Strogoff till. Han blickade åt det håll, der de båda kvinnorna stodo, och upptäckte då både sin moder och Nadia. En darrning av sinnesrörelse överföll honom, men han ägde nog välde över sig själv för att icke störta fram till de båda kvinnorna.
I stället vände han sig hastigt åt annat håll och avlägsnade sig.
Nadia tog ett par steg framåt för att följa efter honom. Men den förståndiga Marfa grep henne i armen och viskade i hennes öra:
— Stilla, min dotter!
