116
— O, moder! svarade Nadia med en röst, som darrade av sinnesrörelse, det är han, det är Mikael!
— Ja, det är han, det är min son, men du ser, att jag behärskar mig. Gör som jag, min dotter!
Mikael Strogoff hade sett den åtbörd, varmed hans moder hejdade den unga flickan. Han förstod, att hon gissat hans hemlighet och att hon ville skydda honom för upptäckt. Han kände en stormande längtan att vända tillbaka för att omfamna sin moder och trycka den unga flickans hand, men han betvingade sig. Han hade lovat tsaren att icke träffa sin moder, och han ville hålla sitt löfte. Dessutom kunde Ivan Ogareff lätt få veta, att han var den utskickade kuriren, Marfa Strogoffs son, och i sådant fall väntade honom en säker död. Nu hoppades han emellertid, att ingen spion skulle ha upptäckt den sinnesrörelse, som avspeglade sig i den gamla kvinnans ansikte, då hon varseblev sin son.
Men han bedrog sig. Zigenerskan Sangarr stod på blott några stegs avstånd från de båda kvinnorna, då de voro vid floden för att dricka. Hon såg visserligen icke Mikael Strogoff, som så blixtsnabbt försvann bland de andra fångarna, men hon såg den gamla Marfas plötsliga sinnesrörelse, och den åtbörd, varmed hon hejdade den unga flickan, då denna ville rusa fram till kuriren. Med det skarpa förstånd, som utmärkte henne, insåg hon genast, att den gamla kvinnan upptäckt någon person, som var henne mycket kär, och som hon ville skydda för upptäckt genom att icke låta den unga flickan springa fram till honom.
Nu hyste hon icke längre något tvivel om att Marfa Strogoffs son, tsarens kurir, befann sig bland fångarna i lägret.
Ögonblickligen skyndade hon till Ivan Ogareffs tält.
— Vad vill du mig, Sangarr? frågade han.
— Marfa Strogoffs son är i lägret, svarade Sangarr.
— Såsom fånge?
— Ja, såsom fånge.
— Ah! utbrast Ivan Ogareff. Har du sett honom?
