126
Nu blandade sig en skara tartariska krigare i dansen, vilken blev allt vildare och vildare. Sången skallade, musiken dånade, de mångfärgade lyktorna fladdrade i luften, och pistol- och gevärsskotten smattrade runt omkring. Alltsammans jämte de dansandes vilda språng bildade ett skådespel så sällsamt, att de båda korrespondenterna säkerligen aldrig sett maken.
— Blount, sade Alcide Jolivet till sin följeslagare, tänker ni se slutet av allt detta?
— Visst icke, svarade engelsmannen, jag uthärdar icke att se den präktige kurirens tortyr.
— Stackars gosse! sade Alcide Jolivet. Kunna vi inte göra något för att rädda honom?
— Vi förmå intet. Låtom oss fly härifrån!
En timme senare ilade de två korresponderna på snabba hästar framåt vägen till Irkutsk.
Plötsligt slocknade alla lamporna. Musiken och dansen upphörde, och danserskorna försvunno. Festligheterna voro slut, och blott några facklor upplyste nu den plats, som förut varit så full av ljus.
På ett tecken av emiren framfördes Mikael Strogoff till mitten av platsen.
— Ryske spion! sade Feofar Khan. Du har kommit för att se, men du har nu sett för sista gången. Ännu en kort stund, och dina ögon skola för alltid vara tillslutna för ljuset.
Mikael Strogoff stod upprätt, kastande stolta blickar på emiren och föraktfulla på Ivan Ogareff. Man kunde i hans ansikte inte spåra den minsta skymt av fruktan.
— Ivan, sade han, i det han skarpt såg den ryske officern i ansiktet, usle förrädare! Den sista hotelsen ur mina ögon skall vara för dig.
Ivan Ogareff ryckte på axlarna.
I detsamma hördes en kvävd snyftning alldeles i närheten. Mikael Strogoff ryckte till. Hans moder Marfa stod framför honom.
— Min mor! utbrast han. Ja, ja, åt dig, min mor vill jag ge min sista blick och inte åt denne usling. Stanna
