där framför mig! Må mina ögon brista, under det de vila på ditt älskade ansikte.
— Bort med denna kvinna! skrek Ivan Ogareff.
Två soldater drevo undan Marfa Strogoff. Hon vacklade tillbaka, men stannade upprätt på blott några stegs avstånd från sin son.
Skarprättaren framträdde nu. Denna gång höll han sin sabel blottad och vitglödgad. Han hade nyss tagit den ur fyrfatet, vari de glödande kolen brunno.
Mikael Strogoff sökte inte göra något motstånd. Ingenting mer fanns nu för hans ögon än modern, vilken han slukade med blicken. Hela hans liv låg i denna sista blick.
Skälvande av ångest och med armarna sträckta mot sin son, betraktade Marfa Strogoff honom.
— Se med vidöppna ögon, se! utropade nu skarprättaren för sista gången med en hemsk röst, som skar igenom nattens tystnad.
Den vitglödgade sabelklingan fördes tätt framför Mikael Strogoffs ögon.
Ett förtvivlans skri ljöd. Det kom från den gamla Marfa, som därefter föll avsvimmad till marken.
Mikael Strogoff uppgav icke något rop, rörde icke en muskel, då den glödande sabelklingan fördes framför hans ansikte. Och dock sved det som eld och glänste till, som om tusen åskblixtar på en gång ljungat fram. Ögonblicket därpå blev allt svart för hans ögon.
Mikael Strogoff var blind.
Sedan emirens befallningar blivit utförda, avlägsnade sig denne med hela sitt följe. Snart funnos på denna plats inga flera kvar än Ivan Ogareff, några fackelbärare, kuriren och den avsvimmade Marfa.
Ivan Ogareff gick fram till Mikael Strogoff och betraktade hans förstörda ögon. Därpå tog han upp det kejserliga brevet, öppnade det och höll det med ett elakt hånleende framför de slocknade ögonen på tsarens kurir.
— Läs nu, Mikael Strogoff, sade han, läs, om du kan, och gå sedan och upprepa för storfursten, vad du läst! Tsarens verklige kurir är nu Ivan Ogareff.
