130
där någon av soldaterna tappat den, avskar hon repen, som sammanhöllo Mikael Strogoffs armar och ben.
Då denne nu var blind, visste han icke, vem som löste hans band, ty den förgråtna flickan hade icke sagt ett ord. Men då han var fri, sade hon:
— Broder!
— Nadia! utropade Mikael Strogoff, Nadia!
— Ja, det är jag, svarade Nadia. Kom, broder! Mina ögon skola hädanefter vara dina, och jag skall föra dig till Irkutsk.
— Ja, ja, utbrast den gamla kvinnan, snyftande av sinnesrörelse. En trognare ledsagerska kan han aldrig få. Följ honom du, min dotter! Gå barn! Gå att utföra eder plikt! Gud välsigne er!
Och sedan hon omfamnat de båda unga, stapplade hon bort på vägen mot Omsk.
Nadia tog Mikael Strogoff vid handen, och utan att någon hindrade dem, uppnådde de snart stora landsvägen, som ledde till Irkutsk.
TJUGUTREDJE KAPITLET.
En vän på landsvägen.
Dragande Mikael Strogoff med sig, skyndade Nadia framåt. Emirens spejare skulle säkerligen vid morgonens inbrott begiva sig ut på slätten mot öster, och det gällde därför att under natten få ett tillräckligt stort försprång.
Flera andra fångar lyckades även denna natt fly ifrån tartarerna, ty både officerare och soldater hade under festen druckit sig rusiga. När fångarna bortfördes från festplatsen, hade därför Nadia lätt kunnat smyga sig undan och åter begiva sig upp på platån. Där hade hon dolt sig i halvdunklet och sett, hur Mikael Strogoff bländades.
