Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/137

Den här sidan har korrekturlästs
133

— Ja, Mikael, svarade beständigt den unga flickan, vilken dock nöjde sig med de småbitar, som blevo över.

Mikael Strogoff och Nadia lämnade nu köpingen och fortsatte den mödosamma vandringen till Irkutsk. Den unga flickan kämpade tappert mot tröttheten. Om Mikael Strogoff kunnat se henne, skulle han kanske inte haft hjärta att gå längre. Men Nadia beklagade sig icke, och Mikael Strogoff, vilken icke ens hörde henne uppgiva en suck, gick med en brådska, som om det gällt livet. Han höll Nadia stadigt i handen. Men stundom vacklade hon av utmattning, hennes ben böjde sig, hennes gång saktades och hennes arm raknade. Mikael Strogoff tycktes då förstå, att hon var uttröttad, ty han stannade och uppgaf en suck av medlidande.

— Framåt, broder! sade den ihärdiga flickan, som icke ville låta honom förstå, att hon var utmattad.

Och utan rast vandrade de skyndsamt framåt.

Då inträffade en lycklig tilldragelse, som skulle bespara dem mycken ansträngning. De hade tillryggalagt ungefär tjugu verst från köpingen, då Mikael Strogoff plötsligt stannade och frågade Nadia:

— Hör du inte något buller bakom oss?

— Jo, verkligen.

— Om det är tartarerna, måste vi gömma oss. Se noga efter!

— Vänta lite här! sade Nadia. och skyndade upp på en höjd bredvid vägen.

Efter några ögonblick kom hon tillbaka och sade:

— Det är en kärra. En ung man kör den.

— Är han ensam?

— Ja.

Mikael Strogoff lugnade sig. Kanske kunde han i åkdonet få en plats åt den uttröttade Nadia. Själv ville han gärna gå vid sidan, hållande sig i vagnssätet.

Kärran uppnådde snart krökningen av vägen. Det var en s. k. kibitka, ett mycket skröpligt åkdon, som knappt rymde två personer.