— Tartarerna ha bränt hans ögon, fortfor Nadia.
— Bränt hans ögon! Ack, stackars lille far! Jag ämnar mig till Krasnojarsk. Nåväl, varför skulle inte du och din syster få stiga upp i kibitkan? Om vi maka ihop oss litet, få vi nog rum alla tre. Min hund skall inte neka att springa bredvid. Men jag vill bara tala om, att jag kör sakta för att skona min häst.
— Vad heter du, min vän? frågade Mikael Strogoff.
— Nikolas Pigassoff.
— Det namnet skall jag aldrig glömma, sade Mikael Strogoff.
— Nå väl, stig upp, lille blinde far! Din syster skall sitta bredvid dig inne i kibitkan, och jag skall sätta mig på framsätet och köra. På bottnen har jag präktigt björklöv och halm, alldeles som i ett fågelbo. Se så, Serko, ge rum åt oss nu!
Hunden hoppade genast ned. Han hade grå päls, kloka ögon och tycktes vara sin husbonde mycket tillgiven.
Inom ett ögonblick voro Mikael och Nadia instuvade i kibitkan. Den förre utsträckte sina händer, liksom han ville fatta Nikolas Pigasoffs. — Du vill trycka mina händer, ser jag, sade Nikolas. Här har du dem, far lille! Tryck dem, så länge det roar dig!
— Kibitkan sattes i gång. Hästen, vilken Nikolas aldrig slog, gick i skritt. Mikael Strogoff kom sålunda inte fortare fram, än om han gått, men Nadia slapp åtminstone att digna ned av trötthet på landsvägen.
Och så utmattad var den unga flickan, att hon genast föll i sömn. Mikael och Nikolas bäddade åt henne på björklövet, det bästa de kunde. Den godhjärtade unge körsvennen var helt rörd.
— Hon är en vacker flicka, sade han.
— Ja, svarade Mikael Strogoff.
— Hon är duktig, far lille, ja, till och med modig. Men i alla fall äro sådana där sötungar svaga. Komma ni långt ifrån?
— Ja, mycket långt.
