Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/140

Den här sidan har korrekturlästs

136

— Stackars unga människor! Det måtte ha gjort mycket ont, då de brände dina ögon.

— Ja, mycket ont.

— Grät du inte?

— Jo.

— Också jag skulle ha gråtit. Att tänka sig, att man aldrig mer ska få se dem, som man älskar, det är sorgligt.

— Ja, sade Mikael Strogoff. Men säg, min vän, har du inte sett mig någonstädes förut?

— Dig, far lille? Nej, aldrig.

— Men tonen i din röst är mig bekant.

— Se på bara! svarade Nikolas leende. Han känner igen tonen i min röst! Kanske frågar du så bara för att få veta, varifrån jag är. Åh, det skall jag gärna säga dig. Jag kommer ifrån Kolyvan.

— Just så ja, utropade Mikael Strogoff. Det var där, jag såg dig. Du var på telegrafstationen?

— Det slår in, svarade Nikolas. Jag bodde där. Jag var anställd där som telegrafist.

— Och du stannade kvar på din post ända till sista ögonblicket?

— Det bör man alltid göra, far lille.

— Det var samma dag, som två tidningsmän telegraferade multiplikationstabellen och metersystemet.

— Det stämmer precis, far lille. Men så förstördes telegrafen, och jag blev utan plats.

På detta förtroliga sätt pratade de unga männen med varandra, medan Nadia sov. De hade straxt blivit goda vänner, vilket icke var underligt, ty det är svårt att säga, vilken av de två, som ägde det varmaste och redligaste hjärtat.