140
var sin övergivna träbänk. Mikael Strogoff däremot kunde inte få en blund i sina ögon.
Den följande dagen, kort före soluppgången, var kibitkan åter förspänd och man for genom björkparken ned emot stranden av Jenisej.
— Här mötte dem en ny missräkning. För att hindra tartarerna att komma över floden hade befolkningen förstört alla transportmedel. Inte en enda båt kunde upptäckas.
Hur skulle man nu kunna komma över floden, som här var omkring två kilometer bred? Att simma så långt var omöjligt, och även om man kunnat det, hade man ju måst lämna kibitkan kvar.
— Jag måste över till vad pris som helst! utropade Mikael Strogoff. Ser du inte till någon båt, Nikolas?
— Inte en julle, far lille, svarade denne.
I detta ögonblick gick solen upp bakom trädtopparna i öster och förgyllde den kopparklädda tornspiran i staden. Den majestätiska floden framrullade sina vattenmassor framför våra resandes blickar, och ingen möjlighet syntes att kunna komma över.
— Nu minns jag, sade Mikael Strogoff, längre upp vid de sista husen i Krasnojarsk finnes en båthamn. Där bruka färjorna lägga till. Låtom oss gå uppefter floden, mina vänner, och se efter, om inte någon båt blivit kvarglömd vid stranden.
Alla tre skyndade bort i den angivna riktningen. Snart hade de uppnått den lilla hamnen, där de sista husen lågo ända nere vid floden.
Men ej en enda farkost fanns vid stranden, ej ens något trävirke, varav man hade kunnat bygga sig en flotte.
— Vi måste över, sade Mikael Strogoff. Låtom oss leta i hyddorna!
Husen undersöktes nu, det ena efter det andra, Alla voro lika tomma och övergivna. Nikolas och Nadia funno ingenting, som kunde bliva till någon hjälp vid övergången av floden. Allt, som kunde tänkas vara av någon nytta för fienden, hade folket förstört eller medtagit vid flyttningen.
