142
Emellertid hade Mikael Strogoff trevat sig fram till det närmast stranden belägna huset. Här hade han funnit några släta, mjuka och runda föremål i ett hörn. Han ropade till sig Nikolas och Nadia.
— Vad är det här? frågade han, i det han med handen kände på de besynnerliga föremålen i hörnet.
— Det är lädersäckar, svarade Nikolas, ett halvt dussin lädersäckar, fyllda med kumis.
Kumis är en dryck, gjord av sto- eller kamelmjölk. Den begagnas mycket i högasien och är ganska stärkande men kan även vara rusande.
— Ypperligt! utropade Mikael Strogoff. Dessa lädersäckar skola hjälpa oss över floden.
— På vad sätt då? frågade Nadia.
— Vi skola med dem hålla hästen och kibitkan över vattnet.
— Bra påhittat, far lille! utropade Nikolas förtjust.
En av de fyllda säckarna bars nu ut och lassades på kibitkan. Man kunde ju framdeles behöva den stärkande drycken. De andra tömdes och blåstes fulla med luft samt tillknötos väl.
Två av dessa stora luftblåsor fästes nu vid båda sidorna av hästen för att hålla honom uppe vid simningen, de andra fästes vid sidan av vagnskorgen; som sålunda förvandlades till en flytande färja.
Stranden var på detta ställe tämligen långsluttande, och det var icke svårt att få kibitkan ned i vattnet. Snart simmade hästen med åkdonet och de tre resande på floden. Den simkunnige Serko skötte sig på egen hand.
Tack vare lädersäckarna, som höllo kibitkan uppe, gick vattnet blott några centimeter över vagnens botten.
— Du är väl inte rädd, Nadia? frågade Mikael Strogoff.
— Nej, svarade den modiga flickan.
— Och du, min vän?
— Jag! utbrast Nikolas. Jag har alltid önskat att en gång få segla i en kibitka.
Hästen styrdes med tömmarna i sned riktning, för att han skulle slippa arbeta mot strömdraget, som var ganska
