starkt. Härigenom blev vägen visserligen dubbelt längre men mindre farlig.
Överfarten skulle alltså ha försiggått utan svårighet på denna egendomliga farkost, om blott Jenisejs ström varit jämn hela vägen. Men mitt i floden forsade vattnet starkare, och där hade bildat sig virvlar, i vilka vattnet snurrade runt, såsom man ofta ser i starka strömmar.
När kabitkan kom till en av dessa virvlar, började den svänga så våldsamt, att våra resande knappt kunde hålla sig fast.
Nu blev faran ganska stor. Kibitkan fördes icke längre i sned riktning mot östra stranden, utan greps med ytterlig hastighet av virveln, mot vars medelpunkt den alltmer drogs. Serko förmådde icke längre simma, utan klättrade upp i vagnen. Hästen kunde knappt hålla huvudet över vattnet och var nära att kvävas i virveln. Hela ekipaget svängde runt i en spiralformig cirkellinje och drogs allt längre inåt och nedåt. Några ögonblick till, och allt skulle ha försvunnit i djupet.
— Håll stramt i tömmarna! skrek Mikael Strogoff åt den alltjämt leende Nikolas.
Därefter kastade han av sig rocken, hoppade i vattnet och sam fram till den förskrämda hästens huvud. Här fattade han betslet med den ena handen, sam med den andra och ryckte på detta sätt hästen med sig ut ur det värsta bruset. Ännu ett par kraftiga simtag, och häst och åkdon befunno sig åter i lugnare vatten.
— Hurra! utbrast Nikolas. Det kan man kalla ett riktigt karlatag, far lille! Överfarten försiggick därefter utan vidare svårighet. Två timmar efter sedan man lämnat hamnen vid Krasnojarsk, satte hästen fötterna på andra stranden. Strömmen hade emellertid fört kibitkan i så sned riktning, att man landade elva verst längre åt norr, än om man kunnat fara rätt över floden.
— Det här skulle inte ha varit så roligt, om det inte varit så svårt, utbrast Nikolas Pigasoff, gnuggande händerna av förtjusning.
