på denna väg, och Mikael Strogoff kunde nu med skäl hoppas att efter ytterligare åtta dagar vara vid målet.
Man hade heller inte sett någon skymt av fiender i denna del av Sibirien. Men nu upptäckte Nikolas och Nadia plötsligt några tecken, som möjligen antydde, att fiender ändå farit fram här. I en och annan by, som de passerade, voro somliga av husen brända, och på andra ställen syntes på marken tydliga spår av att en ryttarehop där dragit fram.
Ju längre våra resande kommit, desto talrikare blevo dessa tecken. Byarna voro nu här och där alldeles nerbrända, och marken var på ett par ställen uppriven och blodbestänkt. Sannolikt hade någon strid försiggått mellan befolkningen och framtågande tartarer.
Man kan lätt fatta Mikael Strogoffs oro, då han fick kännedom om dessa förhållanden. Han kunde icke längre betvivla, att en tartarisk styrka nyligen tågat fram på denna del av vägen, och dock kunde det omöjligen ha varit emirens soldater, ty dessa skulle icke kunnat hinna om honom, utan att han och hans reskamrater märkt det. Men vilka voro då dessa nya inkräktare?
Under den följande dagen syntes allt tydligare, att en betydande styrka ryttare och fotfolk nyligen tågat fram genom trakten. Sädesfälten voro alldeles nedtrampade, och man såg rök vid horisonten. Några hus brunno ännu i de övergivna byarna, och säkert hade elden icke blivit anlagd för längre tid tillbaka än tjugufyra timmar.
Slutligen stannade kibitkan den 8 september. Hästen ryggade tillbaka och vägrade att gå längre. Serko uppgav ömkliga tjut.
— Vad är det! frågade Mikael Strogoff.
— Ett lik, svarade Nikolas och hoppade ur kibitkan.
Det var verkligen liket efter en förfärligt stympad sibirisk bonde.
Nikolas gjorde korstecknet, såsom katolikerna bruka. Därefter lade han och Mikael Strogoff liket på andra sidan om vägen, varefter kibitkan åter sattes i gång. Det
