Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/150

Den här sidan har korrekturlästs

146

dröjde icke länge, innan man upptäckte nya lik liggande utsträckta här och där på fälten.

Framemot kl. 4 samma dag upptäckte Nikolas de höga tornen på kyrkorna i Nischni Udinsk, den enda egentliga staden mellan Krasnojarsk och Irkutsk. Tornen voro omvärvda av stora töckenmassor, vilka icke kunde vara moln. Då man kommit en verst närmare, såg man, att det var rök.

— Broder! utropade Nadia, man bränner staden!

Därom var också intet tvivel. Ett hemskt eldsken syntes bland dimmorna. Rökvirvlarna blevo allt tätare och stego upp åt himlen. Ingen flykting syntes till. Det var sannolikt, att mordbrännarna funnit staden övergiven, innan de brände den.

Att fortsätta resan på landsvägen, som gick igenom staden, var nu icke längre tänkbart. Mikael Strogoff och Nikolas beslöto därför att lämna stora vägen och på en båge mot norr söka kringgå staden.

I detsamma smällde ett skott. En kula kom vinande, och träffad i huvudet nedföll hästen död.

I samma ögonblick sprängde ett dussin ryttare in på vägen och omvärvde kibitkan. Innan de ens visste ordet av, voro Mikael Strogoff, Nadia och Nikolas fångar och bortsläpades hastigt mot Nischni Udinsk.

Vid detta plötsliga anfall förlorade Mikael Strogoff icke något av sin kallblodighet. Han viskade åt Nikolas och Nadia att förhålla sig lugna och icke försöka något motstånd, ty detta skulle vara detsamma som en ögonblicklig död. Han kunde icke se sina fiender, men han kunde både höra och förstå, vad de talade.

Av dessa soldaters språk fann han, att de voro tartarer, och av deras samtal förstod han, att de icke omedelbart stodo under befäl av Feofar Khan, som ännu var fördröjd bakom Jenisej. De tillhörde en särskild armékår, som var sammansatt av tartarer från Kundur och Khokand, och med vilken emirens armé skulle förena sig, då den hunnit över Jenisej. Därefter skulle de gemensamt marschera på Irkutsk.